Jag följer försvarsdebatten på framför allt sociala medier, men även dagspress och i tidskrifter. Dock inte fullständigt.
De anonyma officerarna som twittrar och bloggar verkar i mina ögon vara väl insatta i taktiska och tekniska frågor. Även strategiska och säkerhetspolitiska? Mer diversifierat intryck där.
Jag har inte något emot att debatten handlar om resurser (material, kvantitet personal, övning etc) men menar att en försvarsförmåga handlar om fler parametrar.
Läser följande i ”Om stridens grunder” av Marco Smedberg. ”Vid striderna om Golanhöjderna 1973 var avgörande en mycket god förbandsanda, grundad på stort förtroende för egna chefer och god tilltro till den egna förmågan.”
Och jag skulle gärna se att den svenska debatten handlade också om tilltron till den egna förmågan.
En försvarsorganisation kommer troligtvis aldrig att ha de resurser den anser sig behöva. Och det gäller nog andra sektorer inom offentlig sektor också.
Så en fråga kan naturligtvis vara om den upplevda bristen på resurser i sig själv allvarligt påverkar tilltron till den egna förmågan.
Men en annan fråga kan vara om andra faktorer än resursfrågor påverkar tilltron till den egna förmågan. Utan att vara heltäckande menar jag att t ex hur ledande och/eller kända personer kommunicerar också påverkar den egna organisationens förmåga. Det gäller i alla organisationer.
Djarvt 