Decentraliserade offentliga miljöer är också spännande. Om det behöver vi berätta.

I den offentliga debatten lyfts gärna centralisering fram som en kvalitetshöjande faktor. Om fler beslut och resurser samlas centralt blir effektiviteten högre, framstår det som.

Jag som har arbetat i två kommunkoncernen och ett kommunalt bolag har fått uppleva tio riktigt kreativa och spännande år, där djärvhet och entreprenöriellt prövande av olika idéer har fått ske. Det gäller inom sälj, PR, samhällsbyggnad, organisation, CSR.

De högre beslutsnivåer jag rapporterar till eller ingår i befinner sig i samma geografiska miljö som jag gjort.

Jag har all respekt för hur roligt och utvecklande det kan vara att arbeta i stora myndigheter eller affärskoncerner. Men den möjlighet att få göra relativ skillnad, att få vara djärv, förmodar jag kan vara minst lika stor i decentraliserade miljöer. Att få konkurrera med andra – t ex de andra 289 kommunerna – är också en spännande injektion.

Men vi i kommunsektorn behöver bli mycket bättre på att berätta om just detta, inte minst ur ett employer branding-perspektiv.

Dilemmat för en uppstickare i att få utmärkelser

När jag skriver detta har Blekinges näringslivsgala Guldeken just genomförts. Vi hade en mycket fin kväll, och jag fick möjlighet till både kortare och längre samtal med intressanta personer.

Jag inser att en del av er som läser detta kommer att tänka på fabeln om räven som inte kunde nå druvorna och då konstaterade att de säkert ändå var sura (”surt, sa räven”). Sölvesborgsbron var nominerad i kategorin Årets marknadsförare men juryn valde BTH:s utbildningskatalog som vinnare – vill här med gratulera till segern. (Jag var inte där som presumtiv mottagare men känner såklart starkt för sölvesborgarnas ikon Bron.)

Men detta med dilemmat i att som uppstickare få utmärkelser har jag tänkt på förut. Mycket av grogrunden för en uppstickar-mentalitet ligger i att gå utanför de etablerade sammanhangen och sanningarna. Och i den situationen kan nya djärva idéer uppstå.

I samma stund som uppstickaren blir prisbelönad eller får andra utmärkelser, blir den en del av ett etablissemang, den blir en auktoritet för andra att se upp till. Vad händer med hungern och djärvheten då?

Uppstickaren kan självfallet föresätta sig att fortsätta tänka djärvt, men jag anar att den underliggande egna inre reaktionen kan bli tillfredsställelse och minskad hunger, liksom minskad möjlighet att se andra sanningar än de etablerade.

Skulle jag rekommendera uppstickaren att ta emot priset ändå?

Det hade ju varit rock ‘n’ roll att avstå det eller att ta emot det och sedan göra en protest av det. Nå, det får varje uppstickare själv ta ställning till. Jag hade nog för egen del avstått personligen men gärna lyft fram några kollegor i teamet att ta emot det.